På två olika håll...!
Igår ringde skolorna hem till alla familjer och sa att det inte var någon skola idag på grund av en snöstorm som skulle komma natten till idag. Snöstorm och snöstorm säger jag. När jag vaknade i morse låg det ett litet puder jämnt med marken. Fine under dagen har det snöat till rejält men att inte gå till skolan på grund av det vet jag inte om jag ka hålla med om. Aja får väl se det som alltid, amerikanare i ett nötskal ;).

Det andra jag menar är mer personligt men för tillfället kan verkligen säga att mitt liv är helt upp och ner och orkar ni läsa allt kommer jag sakta förklara varför.
Men ni kan vara lugna detta är faktiskt ganska spännande. Tyvärr... Så välkommen till helvetet bakom stängda dörrar...

Dem flesta vet om att jag är en au-pair i NYC men vad kanske inte så många vet är att min hostpappa verkligen är helt vrickad i huvudet!
För att göra en kort personanalys på killen pluggar han till advokat. Han är en helt otrolig kock och är en man som vill ha en hög status och ett högt inflytande. När han väl säger ngt vill han ha rätt och det ska vara punkt efter att han har talat.

Från början...

Redan efter två månader började jag känna mig osäker runt omkring honom och det blev snabbt så att vi verkligen inte hade något att prata om. Utan endast delade fraser som "Hi! How are you?" på morgonkvisten och när han eller jag steg innanför dörren.
För drygt två veckor sen loggar jag in på hans dator och ska lägga över musik på en Mp3 jag fått av min värdfamilj i julklapp. Självklart frågar jag om lov innan och han svarar kyligt "ok". Jag har ingen aning om hur man gör och frågar honom i förgäves. Trotts att jag inte får någon hjälp beslutar mig för att försöka ändå! När jag väl inser att mina datorkunskaper är lika med noll hittar jag ett dokument nere i hörnet där mitt namn står. Nyfiken som jag är öppnar jag det och hittar ett brev med drygt tio punkter på fel som jag gör lite här och var i hemmet.
Vill påpeka att det är extremt viktigt att hålla en öppen konversation med au-pairer eftersom man bor tillsammans och tvingar vara runt varnandra hela tiden. 
Hur som helst blev jag jätte ledsen. Efter en timmas prat med min underbara mamma som tålmodigt lugnade ner mig kommer Kit (mamman i huset) hem och vill prata med mig. 
För henne nämner jag absolut inte att jag har sett brevet men sakta men säkert går vi igenom punkterna jag tidigare sett på hans dator.
Vad som däremot lugnade ner mig var att hon inte sa de som stod som ngt negativt utan gav mig beröm för att jag skötte mitt jobb!  
När jag sen berättade för henne hur jag kände runt hennes man, höll hon med mig! Och tro mig de ve inte direkt några snälla saker utan endast sanningen att han va kort, oförskämd och hård mot mig.
När jag va färdig trodde jag att hon skulle be mig dra någon stans men istället sa hon bara att han hade betett sig likadant mot nannyn innan mig och att jag skulle vara tålmodig föra att detta egentligen inte var hans sanna jag. 
Så som hon utryckte det "han är bara väldigt stressad nu med studierna och allt". 
Jag bestämde mig för att strunta i brevet och honom och komma till Kit om det var något annat som slog fel. 

Två veckor gick och igår släpptes bomben... 

En av punkterna på brevet var att jag skulle låta dem få reda på om jag skulle äta hemma eller inte innan kl. 15.00 varje dag (vilket jag inte hade en aning om att jag skulle göra). Så runt två tiden lämnade jag honom ett mess och sa att dem inte behövde laga mat till mig eftersom jag skulle in till Manhattan och shoppa och sen gå på bio. 
Hur som helst för att spara pengar beslutar jag mig för att skynda mig hem mellan min shoppingtur och bion och värma lite middagsrester ändå. Vid den tiden som jag kom hem brukar dem sitta runt matbordet men idag var han kvar i köket och höll fortfarande på att laga mat. Så jag ursäktade mig, värmde min mat och precis när jag skulle ta in den på mitt rum säger han åt mig att det absolut inte är okej att värma mat när han fortfarande är i köket eller ah som han sa de "att han inte vill att jag ska vara i närheten". En chokad Bettan ber om ursäkt igen och vandrar in på rummet, trycker i sig maten och rusar ut mot bion.

När jag väl kommer hem igen halv ett på kvällen är jag sjukt godissugen och går till köket för att ta något att äta. Men hinner inte komma långt innan gubben sticker upp sitt huvud från soffan där han ligger och börjar skälla om att jag väckte honom och ber mig gå raka vägen in på rummet. 
Självklart ber jag om ursäkt för att jag väckt honom. Och med tankar om hur fan jag ska veta om att han ligger och sover i soffan vandrar en chockad jag in på mitt rum igen och ringer upp min mamma för andra gången i panik denna månaden. 

Idag på morgonen ringde jag Kit det första jag gjorde när jag vaknade illamående som fan och frågade vad som hade hänt. När hon berättade för mig att dem hade bråkat på kvällen och att det var därför han låg på soffan berättade hon samtidigt att jag stänger dörrar för hårt när jag kommer hem på kvällarna och att jag väcker dem när jag tar något att äta innan jag går och lägger mig. Att jag väckte dem hade jag ingen aning om eftersom dem inte anmärkt på det tidigare, vilket jag då berättade och hon höll med om. Sen att jag nu när jag vet om det kunde förbättra mig på det.
Efter samtalet kändes det bra och jag gick ut för att prata med pappan om det. 
Då han släpper bomben och säger att jag inte har respekt, att jag inte gör det som förväntas av mig och att jag äter för mkt. Sen att barnen älskar mig och att jag sköter om dem bra men att eftersom resten inte fungerar vore det bäst att ta upp allt samans med min LCC (kontaktperson).

För det första jag gör så gott jag kan! Om jag inte vet om att jag gör fel eller stör dem hur fan ska jag kunna ändra på mig??! Sen att jag äter för mycket, ÄTER FÖR MYCKET!!! Detta är skrattretande för faktum är att jag ÄR sjukt matglad och älskar mat i nästan alla dess former (förutom snabbmat... Det är jag faktiskt inte ett så stort fan av!) men att vara matglad är något jag är stolt över! Tycker synd om folk som endast kan äta burkmat för att dem inte gillar ngt annat!
Att jag äter 6 gånger per dag: frukost, lunch och middag sen mellanmål däremellan har jag aldrig sett som fel utan tvärtom har jag både hört och läst mig till att det är så man SKA äta för att hålla blodsockret på en jämn nivå. Små mål men ofta.
I alla fall tyckte han att det va ett helt sjukt beteende. Att jag inte var frisk och att jag skulle behöva tillkalla en psykolog för mina så kallade "ätstörningar". 
Efter en rad mer anklagelser som att jag tex inte heller borde vara i huset efter att jag slutat m.fl gick han.

Vet inte vad ni tycker. Om ni orkat läsa er igenom min lilla roman kan ni ju alltid kommentera om ni tycker att jag har rätt eller fel som vill byta familj. För frågar ni mig tycker inte jag att detta är normalt beteende för fem öre...

Hoppas ni har det lättare än mig för stunden!
Tack för att ni lyssnat! Känns faktiskt skönt att ha fått skriva av sig lite :)

Puss å Kram <3